Historisk kalender: 18 februari
I det protestantiska Sverige var det i början starkt motstånd att införa ett bruk angivet av Påven, katolicismens högste företrädare. Som en religionsneutral kompromiss föreslog astronomiprofessorn vid Uppsala Universitet, Anders (Andrea) Spole att man från och med år 1700 skulle införa samma ändring som Påven fastställt, men i stället utgå frånmidvintersolståndet, 10 dagar före nyår. Den gregorianska kalendern infördes i Danmark och Norge, men i Sverige föll Spoles förslag. Det dröjde ända till 1753 innan den gregorianska kalendern infördes i Sverige.
I den västliga världen förekom alltså parallellt under åtskilliga år två olika kalendrar, den gamla stilen och den nya stilen. Över hela Europa rådde stor oreda i tideräkningen. Genomsnittsåret i den julianska kalendern var 365,25 dygn långt men eftersom det genomsnittliga solåret är cirka 365,2422 dygn kommer kalendern så småningom i otakt medårstiderna. I den julianska kalendern var ett år skottår om årtalet var jämnt delbart med fyra. I den gregorianska kalendern gäller samma sak, med undantag för årtal som är jämna århundraden, dessa är inte skottår såvida årtalet ej är jämnt delbara med 400. Detta innebär att exempelvis åren 1800 och 1900 ej var skottår, medan 2000 var skottår. Den gregorianska kalendern får i genomsnitt 365,2425 dygn på ett år, vilket idag ger ett fel på bara ett dygn per cirka 3000 år.
Åren i den gregorianska kalendern räknas efter Kristi presumtiva födelse, där kalenderns epok, det första året, är år 1. Förkortningarna "e Kr" eller "f Kr" används parallellt med vt (vår tideräkning) eller fvt för att förtydliga att årtalet avser efter respektive före epoken; utan förkortning är det normalt underförstått att åren efter epoken avses. Kristi födelse tros ha uppskattats fel med några år, då Jesus enligt senare uträkningar skall vara född år 7 till 4 f Kr, men systemet är så inarbetat att det fortfarande används.
