På folktypsundersökning i Leksand.
"Två somrar har jag haft förmånen att som assistent få följa rasforskaren doktor Bertil Lundman omkring i byarna i vår socken. (( En rasforskare!)) Undrar du. (( Vad skulle en sådan göra?)) Jo, han gick i byarna och tittade på folket, såg efter hur långa de var, hurdanan färg de hade på håret och en del andra saker, som jag ska nämna längre fram. Om du ser på dem, som du brukar umgås med, skall du lätt finna, att alla människor inte är lika varann. Titta på dina kamrater, ser du att, Anders har mörkt hår och Erik nästan gult. Karin har blåa ögon men Anna bruna. Och en del har alldeles rak näsa, medan andras kan vara krokiga åt ederna hållet.
Folk undrar förstås när vi kom, vad dessa undersökningar skulle tjäna till. En del gummor sprang sin väg, när vi kom med "klaven" ett instrument att mäta folks huvud med. Karlarna trodde, att det var fråga om mönstring, och Matspersgumman i Mjälgen sa: Tej, ocke tok! Lätt var det sannerligen inte alltid att komma till tals med folk. Doktor Lundman, som gjort liknande undersökningar i många socknar, berättade att man en gång kastat en gammal sko efter honom, när han helt vänligt framställde sitt ärende. Så blev han dock ingenstans bemött i Leksand. Det ska du föresten alltid komma ihåg, att om en främling kommer och frågar om en sak eller ber om en tjänst, ska du alltid bemöta honom vänligt. Då hedrar du både dig själv och din socken.
Meningen med dessa undersökningar var att få en bild av leksandsfolket och dess härkomst. Härav kan man sluta sig till, hur folket i våra trakter såg ut för länge, länge sedan, och varifrån våra förfäder kommit. Du vet nog, att vi talar om "den svarta rasen" (negrerna), "den röda rasen" (indierna) o.s.v. Tänk bara, vilken skillnad i utseende det är på en leksandskarl och en italienare, som säljer ballonger i Noret på midsommarafton. Och ändå tillhör båda två " den vita rasen". Av den rasens underraser hör vi svenskar i allmänhet till den nordiska. En man som tillhör denna typ, är storväxt och smärt. Hans panna är smal och näsan rak. Han har långt och smalt huvud, ögonen är blåa och håret ljust. Och så är han vanligen en karl, som vet vad han vill! Folk av denna rastyp finns dock inte bara i Norden utan också i norra Tyskland och i England. Nästan överallt är den dock mer eller mindre uppblandad, t. ex med finnar. Som du kanske vet, finns i flera dalasocknar s. k. finnmarker, dit en gång finnar invandrat. Orsa finnmark har du säkert hört talas om.
Nu gällde det alltså att undersöka leksandsfolkets rasegenskaper. För den sakens skull tog doktor Lundman en del mått på vuxna människor. Han mätte skallens och ansiktets längd och bredd, betsämmde ögonens och hårets färg (det sista var inte alltid det lättaste) och kroppslängd. Mått tog dock endast på "riktigt" leksandsfolk, d. v. s. såndan, vars både far- och morföräldrar var födda i socknen. Folk, som nyligen hitflyttat, kunde ju inte anses representera vår sockentyp, det begriper du nog.
Det var ett vackert resultat, som doktor Lundman kom till i vår socken. I "Dalarnas hembygdsbok 1937" är det utförligt beskrivet. Det är många fotografier också, och säkert känner du igen en hel del bekanta. Undersökningarna visar, säger doktor Lundman, att Leksand är den mest nordiska av alla dalasocknar i fråga om folktyperna. Det är någonting att vara stolt och glad över. Vi leksandsbor tillhör en bra ras, och vi har i stor utsträckning fått goda egenskaper i arv. Mod och viljestyrka kännetecknar den nordiska rasen. Du förstår nog, att det är ett arv, som förpliktar. Du skall utveckla dina goda egenskaper, som du fått i arv av nordiska förfäder sedan många släktled, Så att du blir en god socken bo och medborgare."
Källa: Vår socken, hembygdsbocken för leksands ungdom.
Vad säger ni om den här artikeln då? Det var vardag på 1930 -talet, Speciellt vid slutet. Är det inte skrämmande? Att rasideologi ansågs helt naturligt. Och att det propagerades om det i de svenska skolorna. Ja det var enligt mig en sinnesförvirrad period och en skam i den svenska historien. Det blev dock ett snabbt slut på rasforkningen i Sverige efter andra världskrigets slut! Undra varför?!!!
Kommentarer
Trackback
